Jag försöker alltid behandla andra som jag själv vill bli behandlade. Jag försöker alltid vara glad, positiv och trevligt. Jag försöker inte ha några fördomar om något eller några. Jag försöker för det mesta ha en positiv syn på allt. Och jag hoppas dom jag träffar får den uppfattningen. Det är klart att man inte alltid kan vara glad men ett gott försökt gör jag alltid. Jag försöker alltid var utåt och hjälpa till. Idag har jag märkt från minst 7 personer att jag inte blir behandlad så som jag behandlar dom. Jag är trött på att låtsas vara glad och positiv och jag har alltid försökt få andra att behandla tillbaka likadant.

Idag brast det, jag har legat i min säng och gråtit så jag fått ont i hjärtat och det svider i mina ögon. Sen grundskolan när jag lärde mig "behandla andra så som du själv vill bli behandlad" har det alltid legat varmt om hjärtat. Jag kommer ihåg första gången jag hörde det och jag tycker det var och fortfarande är ett starkt ordspråk(eller vad man ska säga). Jag följer det varje dag och försöker göra mitt bästa.

Men när man märker att under en lång tid så blir man inte behandlad som man behandlar andra tillbaka, vad är då meningen? Hur ska man då orka? Och varför ska man då fortsätta? Jag ser ingen mening i det men eftersom det ordspråken har legat varmt om hjärtat i flera år, säkert 10 år, så kommer jag forsätta. Jag vill lära det vidare till mina barn osv.

Det enda JAG vill är att bli behandlad som jag behandlar andra.