Om sanningen ska fram
Det som var konstigt var att några från min familj kontaktade mig under dagen och frågade om det var sant eller falskt. Andreas kompis ringde honom. Ken dampade sönder på mig som inte hörde av sig. Men att det ändå var så få? Jag vet inte varför men det känns konstigt och ensamt på något sätt. Ken betydde mest för mig och att han kontaktade mig så snabbt var underbart, jag kan alltid lita på min Ken!!
Kan stolt och lycklig meddela att jag och Andreas är fortfarande tillsammans, två årsdagen närmar sig och vi är lika lyckliga, kära och pirriga som vi var från allra första början. Min kärlek, vi tillsammans.
Grejen är den att jag inte trodde på det för om det skulle vara sant så vet jag att du skulle kontakta mig på en gång. Det är absolut inte så att jag inte bryr mig men när du la upp det på bloggen, bloggade efteråt och var relativit glad (vilket jag vet att du inte skulle vara om det tog slut på riktigt) så förstod jag att det var nåt knas. Men eftersom jag inte hann se det här förrän nu så smsade jag i alla fall ifall att det nu skulle ha hänt ändå, även om jag var 99,99999999999999999999% säker på att det inte var så. Så om du tror att jag inte bryr mig eller så... Då är det inte sant alls, jag förstod på din "reaktion" att det inte var på riktigt. Förlåt om du känner dig sårad ändå :( Men jag vet att i andra lägen när ni typ bråkat och så så hör du av dig på en gång till mig istället för att blogga om det.. Hoppas du förstår mig :o <3 Älskar dig bästavän och skulle såklart finnas där om det hade hänt nåt, finns alltid för dig.. <3
Dessutom skulle inte fb-statusen vara det första du skulle ändra om det hände nåt heller, jag känner dig lite bättre än att tro att det var där det skulle meddelas först :) <3