För ett år sen, idag på dagen, kom jag hem från sjukhuset. Ungefär vid den här tiden också. Lustigt. Hemskt. Jag har aldrig under hela mitt liv känt mig så kränkt, missbehandlad och osynlig som den 11 augusti 2011. Den dagen var den värsta dagen i mitt liv. När jag ser tillbaka vill jag inget annat än skrika. Mådde så dåligt och fick ingen hjälp på så länge. Jag skrek, grät och spydde men ingen hjälp. Trots att jag låg på ett sjukhus fick jag ingen hjälp. Ingen kom, ingen frågade, ingen sa, ingen såg.

Jag tänker tillbaka och inser att jag kanske hållt allt inne för länge. Den jag upplevde under dessa dagar önskar jag att ingen behöver uppleva. Smärta som om magen skulle spricka. Efter in ooch ut på akuten i två dagar fick jag åka till Uppsala. Men jag tänkte skriva nu, hur det var. Ett år senare. Ett år efter det värsta jag varit med om hände. Ett jävla år.

Jag fick en vattenballong hård kastat på min mage. Jag kände av lite smärta men så hemskt var det inte. Jag klarade av det och fortsatte vara som om inget hade hänt. Tills på kvällen, jag mådde illa och kunde inte äta. Jag var barnvakt åt min systers barn under tiden och sov över hos dom. Jag mådde riktigt illa och sov knappt under natten. På förmiddagen låg jag på golvet på mage för jag kunde inte ställa mig upp. Då hade jag spytt 2 gånger. Efter en stund kommer Jennifer och hjälpte mig. Senare kom mamma då åkte vi till akuten. Jag fick smärtstillande och fick åka hem.

Väl hemma vilade jag bara. Kunde inte stå rakt, spydde och klarade inte av att äta. Jag kommer ihåg att mamma kom med glass till mig och såg hur dåligt jag mådde och frågade om vi skulle åka till sjukhuset, jag tyckte att jag kunde hålla ut i några timmar tills hon slutade. På dagen hade jag fått gå och göra en gynundersökning och massa andra undersökningar på sjukhuset.

När klockan närmade sig 9 på kvällen gjorde allt ont. Jag ringde till min mamma i panik, grät och skrek att jag inte klarade av att göra någonting och att något var allvarligt fel. Hon hämtade mig och då åkte vi till akuten. Jag kommer ihåg att till och från bilen gick jag och höll för mig mage, jag kunde inte ha ryggen rakt. Vi kom till akuten och fick vänta alldeles för länge. Sköterskan sa att jag kunde lägga mig på en säng i korridoren så länge men jag vill sitta. Satt i ca 10 minuter innan jag började gråta av smärta, igen. Gick försiktigt till sängen som stod i korridoren där läkare och sköterskor passerade titt som tätt. 

Jag vill inte lägga mig ner så jag satt upp. Grät och skrek att jag behövde hjälp. En sköterska kom och gav mig en alvedon. Min mamma frågade om de inte kunde undersöka mig när jag hade så ont, men hon sa att det fanns inget hon kunde göra. Jag spydde senare och höll på att svimma flera gånger. Efter flera flera timmar(tror vi väntade i 3 timmar) av spya, skrik, tårar och smärta kom en läkare. Hon kände på min mage och 2 sekunder senare ringde hon en sjuktaxi till Uppsala. 

Vägen till Uppsala var hemsk, bilen guppade, svängde och körde, jag höll på att spy x-antal ggr. Väl framme i Uppsala kom vi till fel avdelning. Då var klockan 1 på natten. 

Det kom då en mycket trevlig kille som körde oss med en transport till rätt avdelning där jag fick ligga i ett rum och en läkare kom och undersökte mig, direkt. Så snabba och duktiga dom i Uppsala var! Han var dessutom snygg! Mamma sov bredvid mig, jag låg vaken av smärta.

Sen fick jag åka upp några våningar och duscha av mig. Fick ett nattlinne och strumpor. Då berättade en sköterska att de måste operera bort min blindtarm. Då var klockan 2, jag fick ett rum, ett eget rum! Sen berättade hon att operationen fick vänta för en bilolycka hade hänt. Jag fick dropp och morfin vilket gjorde smärtan mindre och jag kunde sova lite.

Vid fem vakna jag av att sköterskorna pratade med mig och min mamma, de förklarade vad de skulle göra och vad som var fel. De berättade också att de bara behövde göra tre titthål så jag kunde åka hem samma dag. Jag var livrädd. På en dag hade allting förändrats. Jag rullades in i en operationssal där en läkare och hans team stod, det pratade med mig och sen sövde de mig. Jag vaknade upp fyra timmar senare av att en kvinna stod vid min säng och kollade på mig. Hon berättade att jag snart skulle få åka till mitt rum. Jag träffade mamma vid 12 igen. 

Jag hade ont i magen och kände mig sliten i hela kroppen. Sen kom en läkare och berättade att min blindtarm sprack under operationen vilket gjorde att de behövde göra ett akutsnitt, 11 cm. De hann bara göra två av de tre titthålen. Jag fick stanna i fyra dagar. Smärta, sömnlösa nätter. Har svårt att gå på toa, svårt att äta, svårt att gå, svårt att sätta mig. Allting var svårt. Allting var jobbigt.

Den veckan glömmer jag nog aldrig. Sån smärta och så illa behandlad. Jag kan knappt förklara. Nu har det gått ett år och jag skäms om jag måste visa min mage. 3 ärr, två mindre och ett stort. Hemskt. 

Det har varit så jävla svårt och läskigt. Jävla blindtarm, haha. Men smärtan går inte att beskriva, inte alls. Det gjorde så ont, innan och efter operationen. Det har nu gått ett år, ett jävla år.