Kan väl säga att jag är läkare nu

Inatt, eller igår inatt(?), natten till idag iallafall, satt jag uppe och sökte lite på internet och diagnoserade mig själv. Ringde läkaren imorse och berättade vad jag trodde, fick en tid och åkte dit vid 11, gjorde ett EKG, träffa den bästa läkaren EVER(!) och pratade med henne i ca 45 minuter, tog blodprov och andra prover och sen var det klart. Hur bra är inte internet egentligen?! Klart jag hade rätt, typ. Hjärtmuskelinflammation, vad fan är det liksom?! Ja, det blir till att vila i 100 år till. Jag är trött på mig själv nu, eller på min kropp, eller immunförsvaret. Vad det än är som gör att jag aldrig blir frisk trots att jag har vilat i över en månad!

Jag sover inte på nätterna, jag sover kanske 4 timmar max varje natt, jag sover på dagarna. Jag har absolut inga problem att vänta dygnet det som är problemet är att jag klarar aldrig av att somna på natten. Kanske för mycket tankar, funderingar, oroligheter osv. Vad det än är så sover jag bara några timmar varje natt vilket märks enormt. 

Och med tanke på allting som händer utanför min kropp eller vad jag ska säga. Allting som har hänt de senaste månaderna har skadat mig och min kropp på sätt jag inte visste fanns. Jag går vidare, det gör jag ju men jag är sjuk, jag kanske borde prata med någon? Men sist jag var hos en psykolog eller vad man ska kalla det mådde jag sämre efter än innan. Så är väl lite rädd för det också. 

Nu har sista terminen börjat och jag kan inte börja som vanligt. Det är också något som gör så jag mår dåligt, känner att jag måste stressa och pressar sönder mig själv. Vad fan ska jag göra åt allting som händer?! 2012 började bra, det är fortfarande bra eftersom jag inser, accepterar och vill ta tag i vad som händer.

Nu ska jag sätta på en film och jag hoppas att jag kan sova inatt. Imorgon måste jag till skolan för att göra en redovisning. Hurra! Så nu vet ni lite om läget, kan inte skriva allt för mycket men ni kanske märker att jag inte mår bra. Men försöker hålla humöret uppe, fast jag kanske borde låta allting visas, hur jag mår och så. Men jag vet inte. Inte för mycket iaf. 

Ja, nu har jag fått mitt sällskap för inatt, min älsklings pojke Elvis! Han gör allting lite enklare för han lyssnar utan att avbryta, ger mig en puss och lägger sig hos mig, inte berätta sina egna problem utan är helt enkelt världens bästa lyssnare. Fast jag vill ha lite svar också.. Får hitta någon person som orkar med att lyssna utan att droppa sina "problem" vidare på mig. För i dagens läge behöver jag prata. KRAM, ta hand om er!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0