I alla lägen

Jag hade först inte alls tänkt göra något mer inlägg idag då jag är helt slut, orkade knappt göra mat. Men måste få skriva lite. 0-0 blev reslutatet men jag får fortfarande ståpäls när jag tänker på marschen, höjdpunkterna, klacken(ibland), stämningen innan, laddningen innan och 43 000 gnagare.
 
Det var helt otroligt att vara en del av allt som hände idag. Jag har ingen av mina lilltår kvar. Jag klappade varje pelare runt Råsunda och sa "bra kämpat". Jag skrek, klappade, överröstade personer runt om mig, ut en del av allt jag behövde få ur mig. Jag var hatisk mot domaren. Jag armbågades. Jag var lycklig. Trots resultatet gick jag ut från NA med ett leende och sång i hög röst. Idag var det en sån dag där först är man jätte taggad, lycklig, glad och förväntansfull och sen helt plötsligt blir man arg, förvirrad, irriterad och besviken. Så nästa hemmamatch har vi ännu mer att ta ut. Det var mäktigt när "Åh vi é AIK" spelades och hela arenan sjöng så högt alla kunde, det var mäktigt när Norra stå skrek "Ge mig ett A" till sittplatserna och HELA arenan svarade så högt att taket lyftes. Det finns nackdelar och många negativa tankar men det är inget som jag mer tänker lyfta fram. Vi gick på en historisk match och upplevde nästan en fullsatt arena med bara svartgula själar. Syrianskas klack hade varken röster eller chanser. AIK är bäst i alla lägen. Kram!
 
Citerar en del av ett sms jag skickade till mamma efter matchen:
 
"Invigde Nationalarenan, kramade råsunda hejdå, inflammation i ögat, klappat polishäst, tänt bengaler, skriker, bråkat, druckit öl, hatat domaren, hoppat sönder mina skor, sparkat och hoppat sönder mina fötter och är nu mer huligan."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0