Jag låg och läste igenom min Facebook från den senaste tiden.. Det känns verkligen som livet kommit tillbaka till mig. Efter över 1½ år med depression, ångest och psykisk ohälsa är jag äntligen mig själv igen. Nu är jag tillbaka och kan börja jobba stenhårt för att få bort allt dåligt. Jag har lärt mig så mycket under tiden, jag har lärt mig känna mig själv på en helt ny nivå. Jag är idag helt pillerfri, vilket är så himla underbart.

 

Att må psykiskt dåligt länge, över så mycket saker är obeskrivligt jobbigt. Jag tror att allting ändå började 2007, jag fick lov att byta skola och vintern var den jobbigaste i hela mitt liv då jag blev utsatt för sexuellt övergrepp. Och den händelsen sitter som ett ärr plus det riktiga ärret jag nu har på mitt lår pga av det. Jag har sen den vintern hatat 1 december, men iår var det annorlunda. Jag valde att inte ens tänka en tanke på vad jag blev utsatt för då. Jag valde att må bra, se det som en ny början och ett nytt kapitel.

 

2008, 2009 och 2010 var riktigt bra år för mig. Jag har så fina minnen men det var ändå mycket som hände. 2011 var bara skit rakt igenom. 2012 blev bättre det första halvåret, det andra halvåret var ett helvete. Och det var på sommaren jag började med antidepressiva mediciner. Jag ville egentligen inte. Men tog ändå steget och sökte hjälp själv, jag isolerade mig och vill inte träffa någon. Jag kunde ligga och stirra in i min vägg en hel dag. När jag började med medicinerna märkte jag ingen större skillnad förutom att de flesta runt om mig trodde att jag blev frisk av att svälja piller. Vilket gjorde så jag mådde ännu värre.

 

Min läkare sa till mig första dosen jag fick utskriven, "här får du dina lyckopiller". Lyckopiller? Knappast. Jag åt min känslor. Tänkt mörka tankar. Sömnlösa nätter. Jag har aldrig varit med om värre nätter, jag sov..aldrig. Sömnpiller är något jag alltid sagt nej till. Men sen kom det en dag då jag knappt orkade med att ställa mig upp. Jag behövde sova. Tänk att sova max 3 timmar per natt. Inte ens det. Orklös, sömnlös, värdelös. Det var de tre orden som fanns i mitt huvud.

 

2013 blev det värre. Dock lyckades jag bli övertalad att ta sömnmedicin och jag kunde sova 12 timmar. Snacka om att jag kände mit utvilad då! Men 2013 började jobbigt, sommaren var enormt jobbig. Men till slut fick jag en bra läkare som skickade mig vidare till en psykolog. Jag träffade en manlig psykolog innan men han var alldeles för snygg och förstod inte något jag pratade om kändes det som. När jag kom till den kvinnliga så klickade vi direkt. Vi gjorde upp en plan för att ses 10 gånger på två månader. Jag fick uppgifter att göra, situationer att hantera. Men framför allt fick jag någon neutral att prata ut om allt med!! Allt blev enklare och jag lärde känna mig själv igen. Jag gick till henne och var hos henne i nästan en timme varje gång. Varje tid vi hade var på sommaren då jag var ensam hemma och mådde som värst. Efter 7 gånger hos henne behövde jag inte gå dit mer. Nu var jag på egen hand..

 

Jag åt stark sömnmedicin men det hjälpte mig så mycket och jag kände till slut att det var dags att klara mig på egen hand. Framåt hösten började jag först med att trappa ner på min sömnmedicin. Efter det trappade jag ner min antidepp. När jag tog mitt allra sista piller kände jag en extremt lättnad känsla! Efter ett par dagar utan medicin kände jag mig som en helt ny person igen. 

 

För mig har dessa år varit jobbiga men otroligt lärorika. Depression och ångest ökar så kraftigt idag. Jag såg en bild för ett par veckor sen där det stod "depression förändrar en". Och det är verkligen sant. Jag känner mig verkligen som en helt annan person. Jag kommer fortfarande alltid att minnas det som hände mig när jag var 13 år, förstå.. 13 år och bli utsatt för något så ont. Men idag kan jag se tillbaka och inte se mig själv som något offer. Jag ser mig själv som en person som tog mig ut ur mörkret och all ilska.

 

Jag kan känna mig idag besviken ändå på personer runt om mig under den här tiden i mitt liv. Men det är inget som jag lägger större energi på då jag vet att jag valde att vara väldigt isolerad, otrevlig och deppig. Det var ju depressionen, alla händelser osv. 

Idag har jag sån otrolig energi, positiv inställning och ett nytt tänkesätt som jag lärt mig. Jag har mer skinn på min näsa och jag tänker absolut inte ta mer skit. Jag är en ny och bättre Rebecca. Depression förändrade mig till det bättre som tur var. Jag hoppas flera tar sig ur det hemska hålet. Och jag önskar innerligt att fler nära och kära ingriper om man märker eller vet att någon sitter fast där. För det går inte för en enda själ att ta sig ur depression om man är ensam. 

 

God natt!