Orolig sömn, störd sömn, kallsvettig sömn. Just nu måste sömnen förbättras med stora steg, återigen med piller. 

 

Syrran skrev till mig och det är så skönt att ha lite kontakt med henne. Hon verkligen förstår "kom ihåg att ett piller är enbart ett piller", precis vad jag har sagt. Pillret gör så lite jämfört med när någon hittar på något med mig. Enorm skillnad. Hon frågade samtidigt "tycker du att vi är blinda så säg till", svaret var självklart - det är klart ni är blinda och jag har inte förväntat mig något annat. Sorgligt men sant. 

 

Jag känner mig dåsig och borta i huvudet för det mesta. Varje dag känns det som jag får slag mot mig. För det är en psykisk sjukdom och inte fysisk. Det går inte att förklara, det går inte att sätta sig in i situationen. Sakta men svårt kommer fler tankar, fler känslor, fler osäkra stunder. Om man inte orkar be om hjälp mer, vad då? Ingen ser, ingen frågar, ingen pratar. 

 

Jag vet hur mycket och ändå så lite som behövs för att man ska må bra när man mår psykiskt dåligt. Jag försöker bearbeta allting själv, ensam, så ska det inte vara.