Matchen igår var ingenting att hurra över, men det lät bli bättre. Den neutrala klacken var det pinsammaste jag sett, på riktigt.

 

Idag är jag hel, förutom att jag har ont i varenda centimeter i kroppen, idag ska vi ut! Äntligen. Jag har de senaste dagarna känt att livet är på väg tillbaka till mig, kanske beror på sömnen men jag känner mig mycket gladare och lyckligare än vad jag gjorde 3-4 veckor sen bara. Nu ska jag klara mig i över en månad själv utan psykolog, intressant och ett stort test för mig. På något sätt känns det som så fort jag känner mig tillbaka så kommer något och drar mig tillbaka. Ibland har jag lust att bara skrika rakt ut och gråta tårar. Nu önskar jag det inte blir så, men livet har ju sina roliga vägar...