R som i ärr

Jag hatar mitt ärr, det kliar, jag får inte klia. Det kittlas, jag får inte röra. Jag vill kunna träna, jag får inte träna. Jag vill kunna vara som jag var för 4 veckor sen, jag kan inte. Jag kan inte, jag får inte men jag vill. Det är jobbigt och jag kämpar verkligen. Jag testar mina gränser för mycket då och då. Jag behöver inse att det tar tid, det kommer ta tid innan jag är helt återställd vilket är svårt. En olycka som kunde varit så betydligt bättre, jag kunde fått hjälp på en gång, fått gjort en titthålsoperation och varit helt återställd efter bara några dagar. På fredag har det gått 3 veckor och jag kämpar som bara den fortfarande. Jag sover dåligt, jag har ont, jag vill inte klaga för mycket.

Jag är tacksam för den hjälp jag får utav vissa personer och jag är oerhört glad över de personer som visar att dem bryr sig. Men jag är besviken på vissa som verkligen inte visar något, ingen medkänsla, ingen hjälpsamhet, ingenting. Jag kämpar verkligen varje sekund utav varje dag. Jag har aldrig varit med om något liknande. Sova gör ont, gå gör ont, sitta gör ont, ligga gör ont, gå på toa gör ont, allt gör ont och ingenting hjälper. "Tiden läker alla sår" får jag ta del av. Tiden läker alla sår. Men att vissa personer inte ens frågar hur man mår, inte ens kollar på en, inte frågar om man kan hjälpa, hur kan man känna så? Och vara så nära mig ändå..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0