Det handlar inte bara om vad jag säger. Jag kan hur lätt som helst säga att jag mår bra, men jag mår inte bra. Det handlar inte bara om att vara ledsen, det händlar mer om tankarna jag själv inte kan kontrollera över. Jag vill isolera mig från resten av världen, bara ligga ner under ett täcke och bara ligga där. Allt jag gör är fel och vad jag än försöker med lyckas jag inte. Jag kan inte andas, tårarna rinner ner från min kind, hela min kropp skakar, oron och ångesten smyger sig på. Allt runt omkring mig tror men ingen vet. Känslan om att vara värdelös, dum i huvudet, korkad, jobbig, irriterande och att ingen bryr sig. Jag känner att det inte finns någon, allt är mörkt och jobbigt. Det är som ett rep runt din hals som bara blir tightare och tightare. Fejk, allt jag gör när andra är runt om är fejk. Fejkleenden, fejkskratt, fejkliv. Jag kan säga att jag bara är trött och går därifrån, när jag känner att jag inte vill någonting annat än bara försvinna. Försvinna bort från allt, verkligen allt. Ingen vill må så här, tro mig. Det är jobbigt och mörkt. 

Fråga frågan, hur mår du. Svaret blir bra. Det har alltid varit bra för jag har alltid varit glad, positiv och mår bra. Men det kanske inte är så nu. Men vad gör det när jag inte berättar. Men jag känner att jag orkar inte, jag är inte självisk. Jag kan inte skicka iväg ett sms, ett meddelande på Facebook eller ringa ett samtal och säga "jag mår skit, jag mår riktigt dåligt på riktigt, jag klarar inte av det här längre". Jag är inte så, jag gör inte det. Jag låtsas som om ingenting är fel, inget stör mig, jag är orädd, jag är odödlig. Men jag önska att iallafall en enda person i mitt liv kunde ta mig, prata med mig, lyssna på mig, finnas där. Jag önska åtminstone en enda person ska se igenom mina lögner om att jag mår bra och är glad och att allt är som vanligt. 

För hur enkelt är det då inte att säga att jag klarar mig bra trots depression. Men sanning är att jag gör inte det. Jag orkar inte med mig själv och jag orkar inte med någonting egentligen. Jag faller bit för bit. Och jag känner att jag vill ha någon där för mig då, utan att jag ska behöva be om det. Ingen vet vad som sker när de har gått, när jag ligger på natten, sömnlös och tårarna bara rinner. Ingen vet vad som går genom mitt huvud när jag sitter där ensam. Jag vill skrika så högt jag kan, jag vill gråta tills ögonen gör ont, jag vill ingenting men ändå någonting. Ingen vet ju vad för tankar jag tänker, vad för känslor jag känner. Men det är inte deras fel, det vet ju inte. Det är mitt fel. Och när de inte vet någonting så säger de att jag klarar mig bra, det har blivit mycket bättre, du är snart bra igen, det får alla att känna sig bättre. Förutom jag. Jag som vet sanningen. Men det är mitt fel.

När mörkret faller, nej. Mörker faller inte längre, för det är mörkt för mig exakt hela tiden. Stanna upp ett tag, när frågade du mig sist hur jag mår, hur det känns, om du kan göra något. Om du var i min situation, jag skulle inte tveka en sekund på att komma till dig. Det jag saknar mest, jag vill kunna sms någon, när som helst på dygnet och få svar. Jag vill veta att det finns iallafall någon där då jag behöver dig. Jag begär ingenting från någon eftersom jag inte bestämmer över dem. Jag vill bara dela med mig, eftersom jag känner att ingen förstår men jag vill att ni ska veta. 

Panikattacker, ångest, allt på en och samma gång. Vill du att jag ska säga att jag mår bra? Vill du att jag ska säga att det kommer bli okej? Isåfall är det en lögn. För jag vet ingenting. Jag vill försvinna långt ifrån där jag är. Jag vill försvinna från mig själv. 

Sömnlösa nätter, jag vill inte ta piller för att få hjälp. Det är så tomt inom mig, men ändå så känner jag allt jag aldrig velat känna. Det gör så ont inom, allt gör ont och jag känner ingen som helst lycka. Vilket gör så ont inom eftersom jag vet att jag borde vara lycklig. Jag borde det, jag borde si och jag borde så. "Du borde bli bättre snart." det sätter all press och stress på mig. Hur mycket ska jag orka?

Jag orkar inte kämpa och vara stark längre. Har inte orkat vara det på länge. Jag försvinner sakta bort från mig själv och från världen. På ett sätt hoppas jag att du öppnar ögonen och inser vad som händer. Ställ dig och och visa dig. Tänker efter vad du själv kan göra. Jag behöver det. Jag behöver dig.

Over and out. Jag orkar inte. Jag orkar inget. Nu vet ni, nu vet du.

DU är vem som helst, du är du, du är den som läser detta nu.