Ärligt och rakt - ensamt

Usch, allting är riktigt jobbigt just nu. Då menar jag verkligen allt. Det är svårt att inse saker som att den jag älskar inte kommer tillbaka, att den personen lämnade mig utan att ens säga det ärligt och rakt till mitt ansikte. Jag vill fly från smärtan men det går inte. Jag kämpade för att hålla ihop det som var oss och i slutet stod jag helt själv. Ännu en gång, krossad, förstörd och sårad. Utan att ens veta svaret. Det enda jag har kvar är minnen, stunder och känslor. Ska jag behöva radera mina känslor? Och hur isf? Hur ska man gå vidare?

Jag har nästan alltid gått igenom saker ensam, jag delar med mig och berättar för de jag litar på vad som hänt. "Jag har blivit lämnad". Då får jag stöd. Sen försvinner stödet. Bara så där. Då är jag ensam igen, smärtan försvinner inte dagen efter. Jag mår bra, nej det gör jag inte. Men det säger jag, för det borde vara uppenbart hur dåligt jag mår. Den personen jag brukade prata med allt om lämnade mig, den person jag delade varje känsla med försvann, den personen som jag litade på och som jag alltid trodde skulle finnas för mig, lämnade mig.

Det var han som fick mig att tro på kärlek vid första ögonkastet. Det är min tro. Han som gav mig allting jag alltid önskat mig - kärleken, lyckan och allt där emellan. Och att försöka gå vidare utan han vid min sida är det svåraste jag gjort under mina 18 år på jorden. Han som gör så jag inte vågar öppna mina anteckningsböcker för jag vet att hans namn står på varje sida, i varje hörn, i varje hjärta. Det gör ont, det är svårt och det är så jävla jobbigt. Allting. Inte bara att förlora den person man älskat, inte bara att känna sig mest ensam i hela världen, utan att verkligen vara det.

Att jag inte sökte, men han hittade mig ändå var det som gjorde mig lyckligast. Att bli accepterad, respekterad och älskad av en enda person så mycket. Det var väl bara en del av livet men det är en del, en känsla, som jag aldrig kommer glömma. För det som han gav mig har gjort mig starkare och lyckligare. Men hur det än är så kommer jag aldrig glömma våra år tillsammans. 

Jag ger inte upp, jag ger aldrig upp, jag kämpar in i det sista och jag kämpar fortfarande. Fast inte för att ha dig kvar, utan för att släppa dig, släppa oss. Att vara ett vi är det finaste som finns. Jag lovade att aldrig släppa dig. Jag släpper dig som person, jag släpper inte minnena och jag släpper inte det du gav mig. Jag ska vara stark, jag ska säga att jag mår bra, för jag vet att ni tror på det då. Men om jag ska vara ärlig så är det här det svåraste jag gått igenom, det mest ensam jag känt mig, det mest sårad jag känt mig och det är verkligen inte enkelt. 

Jag checkar ut, men kommer ingen vart. Jag vill fly men måste vara kvar. Jag vill bort från det här ett tag, jag vill inte vara ensam längre, jag vill skratta, ha roligt, inte gråta. Fan. Livet är tufft. Men just nu ska jag krypa ner under täcket och fly in i SATC-världen. Ensam.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0