Du skulle kunna ta allt jag har men ändå tar du ingenting ifrån mig. Du kan gömma saker från mig men inget blir bortglömt. Du kan hata men jag kommer älska. Du kan se ner på dem du vill men jag kommer alltid se upp till dem. Det finns ingenting du kommer få förstöra mer än vad du gjort. Jag kommer ignorera dig, inte prata med dig, inte kolla åt ditt håll om jag så måste, för att du ska förstå vad du gjort. Det är du som kommer förlora på det, jag klarar mig utan dig trots hur nära vi stått, men saken är den.. Jag har så många fina människor i mitt liv och jag behöver ingen, INGEN som försöker förstöra, se ner på dem eller hålla på så som du gör. Jag klarar mig med mina fina människor. Jag behöver inte dig. Det är sorgligt att inte kunna ha dig men du gör dina val, jag gör mina. Lev ditt liv på ditt sätt, med din attityd och dina villkor, jag kommer inte delta i det längre. So long!

Jag har blivit en sucker för fotboll, speciellt AIK såklart, den senaste tiden. Jag älskar att följa matcherna, Allsvenskan, Europa Leauge och framför allt så älskar jag att vara på Råsunda och kolla på matcherna, följa laget tätt intill. Jag gillar sport och följa Sverige i OS t.ex. LOVE it! Så kul.

Jag är hellre på en fotbollsmatch mellan AIK och något lag än att gå på stan eller liknande, jag åker hellre på matcher än festar, jag står hellre på norra stå och skriker och hoppar av glädje än att springa på stan. Jag kollar hellre på AIK på youtube än musikvideos. Mitt hjärta slår för AIK och det finns en sån glädje, kärlek, lycka och gemenskap tillsammans med varenda gnagare ute i Sverige, speciellt på matchdagarna, när alla taggar till! Det är något jag aldrig tänker sluta med - AIK, matcher, laget, supportrarna, allt runt omkring laget gör Gnaget till Sveriges bästa! Jag är den tjejen, som älskar fotboll och som hjärtat slår svart och gult.

Det handlar inte bara om att gå på matcherna, det handlar om allt. Engagemanget, stödet, allt. AIKs supportrar har under flera år framstått som våldsamma huliganer i media men det är inte sanningen. Vi står bakom varandra. Tjejer som killar, killar som tjejer, AIKare är Gnagare och vi finns alltid där för vårat lag. Och tillsammans gör vi den sista säsongen på Råsunda till något utöver vad Sverige tidigare har sett, för det är vårat hem. En för alla, alla för AIK.

Hej gott folk. Jag har legat i två timmar och tittat och funderat på hur, när och varför Elvis har blivit så stor. Min lilla bebis ju! Han har alltid varit liten och lätt. Men.. Jag kom hem nu efter härliga dagar i Stockholm med två underbara kattungar så skulle jag lyfta upp Elvis men då.. poff så tappade jag honom rakt ner i marken för han var så stor och tung. Min älskling! Han är ju helt underbar, vi förstår verkligen varandra - katt och människa. Snart fyller han 11 år, tiden går fort tillsammans. 11 år.. GALET! Min älskling! Ja, jag skulle kunna skriva om Elvis lääänge och lååångt. Men nu ska jag sluta. Puss, hörs senare.

Är med mysigaste Konrad och Kootra i Stockholm. Finaste kattungarna jag sett! De ger en glädje och energi. 

Idag har jag gjort något jag inte gjort på allt för länge, seriöst! Idag har jag shoppat!! Blev en underbart fin kjol och en stickad mysig tröja samt två bas tishor. Mycket nöjd. Men som sagt, befinner mig i Stockholm till obestämd tid. Det är något som jag behöver nu. Just nu är det filmkväll, puss och kram!

Ibland ville jag bara försvinna härifrån, till den plats där jag trivs som bäst och känner mig lyckligast i. Nu vill jag försvinna helt tiden, just till den platsen. Jag vill stanna där förevigt och komma tillbaka när jag vill, inte komma tillbaka för jag måste. Jag befinner mig där jag måste, för jag måste. Inte för att jag själv vill.

Jag vill ha ett leende för jag är glad, inte för jag känner mig tvingad till det. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för mig själv och mina tankar. Jag vill leva och uppleva äventyr på äventyr, det är precis så som jag är. Jag är den tjejen som haft drömmen att hoppa fallskärm i 5 år och sen gör det, hoppar fallskärm, jag är hon som åker till Alperna och klättra på sommaren, sitter 17 meter upp i luften och dinglar med benen, hon som planerar resor med äventyr i sig, inte resor som innebär att ligga på stranden hela dagen. Jag vill uppleva, jag vill äventyra! 

Men jag får lägga mina äventyr åt sidan tills jag mår 100 igen. Jag kommer aldrig sluta drömma och göra allt för att förverkliga mina drömmar. Men idag, nu, känns ingenting bra. Jag kämpar och kämpar. Men jag vill kunna bara få vara en stund...

Jag skrev i förra inlägget "jag har inte känt mig ensam", skrev fel för det jag menade var att jag har inte känt mig SÅ ensam på LÄNGE! För varje dag som går så känner jag mig bara mer och mer ensam och det gör mig rädd och orolig för mig själv. Vad händer om det verkligen är så att jag är ensam och tar nästa steg, gör något dumt. Vad händer då?

Jag träffade en underbar läkare idag(tack och lov!). Vill inte mer skriva om det nu. Jag har inte känt mig ensam, kändes som jag stod vid världens ände och ingen fanns där med mig. Min läkare sa iallafall till mig om att sova när som helst, för sömn under natten får jag ju inte. Så tänkte ta och sova nu/lyssna på musik och gömma mig under mitt täcke.

Man inser saker, lägger märke till det jag inte brukar, när jag mår så här. Positivt OCH negativt. Men en sak är säker och det är att mitt minne har försämrats extremt, jag glömmer världens enklaste grejer och kommer inte ihåg saker jag ska berätta. Helt galet. Sen sömnen och mat går inte, inte alls. Ett par tårar per dag blir det, omedvetet och ibland medvetet. Det som måste göras är att kämpa och kämpa men det enda jag gjort de senaste åren är att kämpa. Jag vill bara kunna falla, se att någon/några tar emot mig och kämpar med mig. Så jag slipper kämpa ensam genom det här.

Det finns människor som får mig att må bra. Och det finns människor som får mig att må bättre och bli starkare! Dem som får mig att må bättre vill jag vara med varje dag, prata med varje dag och se varje dag. Men det är dem som jag träffar allt för sällan tyvärr. Men jag är lycklig då och vet var jag har dom. De senaste dagarna har varit svåra för mig. Jag har knappt sovit, knappt ätit, knappt fått frisk luft, knappt rört på mig. Jag har fått världens finaste meddelanden på mobilen, Facebook och mailen under en veckas tid. Jag önskar jag kunde krama om varenda kotte som skriver och säger fina saker till mig och menar det! Att jag aldrig mått så här dåligt trots all styrka och kärlek jag får gör mig ledsen. Men de flesta vet vad som har hänt och varför jag mår som jag mår. Jag önskar att resten av sommaren kan jag spendera med alla fina kottar som skriver till mig titt som tätt, iaf några. För det är dom(ni) som ger mig förtroendet att jag inte ska ge upp och att jag klarar att ta mig ur det här. All kärlek till er!

Idag var en jobbig dag, mådde verkligen inte bra idag. Det sjukaste som hände idag var - jag satte mig i våran fåtölj i vardagsrummet med en filt rum om mig och en hörlur med musik i ena örat, kollade ut genom fönstret och bara satt där. Sen sa mamma helt plötsligt "du har ju suttit så där sen jag kom hem", ja och? svarade jag. Då säger hon att hon kom hem för 3 timmar sen. Alltså satt jag så i tre hela timmar. Galet! Sen under kvällens gång satt jag i sängen och i soffan, smsade om allt från Zlatans flytt till Ikea möbler.

En bild på klassen SP3C tillsammans en sista gång, det ögonblicket från bilden får mig att le stort och gråta hårt. Hela rummet var fyllt med 3 år av kärlek. 

Nu blir det SATC, hoppas på minst 5 timmar sömn inatt, det är mitt mål denna vecka.

Jag tycker det är skrattretande när folk gör misstag och sen ignorerar den personen helt och hållet efteråt, erkänn ditt fel och be om ursäkt. Hur svårt ska det vara? Antingen blir man förlåten och går vidare eller så vill den andra inte ha något med den att göra. Hur som så tycker jag man ska stå för sina misstag, be om ursäkt/förlåtelse och vara en människa. Det är bara tragiskt om man inte gör det. Jaja, PUSS!

Fyfan va allting blir svårt ibland. Det är jobbigt just nu, allt är jobbigt, svårt och mörkt. Längtar efter ljuset. Det finns människor jag ser upp till, avgudar och blir helt förtrollade av, dessa människor är de bästa jag vet. Att vara med dom, smsa och prata med dom, uppleva saker med dom. Det är mitt ljus just nu. Ingenting annat. Sommaren 2012 kommer ändå vara den bästa sommaren, efter 2009. Tror jag. Jag vill att mitt humör, mitt mående ska ljusna och det där som saknas ska komma tillbaka, det där mörka ska bort. Det mörka ska bort. Jag vet inte hur, men det ska bort. Jag behöver mitt ljus, ljuset och glädjen från alla mina solstålar. Less på att vara ledsen.

När jag hörde sanningen trodde jag aldrig jag skulle klara mig. Jag kände mig så ensam. Nu känner jag mig svag och ledsen. Jag behöver er. Solstrålar. Jag berättade för mina närmsta strålar och jag fick kraft, kärlek och stryka och stöd av dem. Precis som jag behöver. Hela vägen ut igen. Från det mörka till det ljusa. När jag kommer igenom det här ska jag ge tillbaka, jag vet inte hur. Men ni förtjänar allt i hela världen, för när jag behöver er finns ni där. Det som gör mig lycklig och stark är NI.

Tusen kramar, pussar, glädje och kärlek till er. [La bara upp lite random pics]

När man mår dåligt, inte kan sova och har tråkigt på nätterna, då blir det två avsnitt av allsång på skansen! Kram på er.

Har mått dåligt så länge nu. Men nu har det gått över en gräns, när jag blir rädd och orolig för vad som kan hända och att svimma två gånger under kort tid så är det dags att söka hjälp. Jag är glad ändå att det inte gick allt för långt. Nu vet jag inte hur det blir med bloggen eftersom jag inte tänker skriva på samma sätt och så. Men bilder kommer komma upp och grejer också. Men inte lika mycket text och så. Jag behöver må bra. Jag önskar bara att jag får allt stöd jag kan få. Det är allt jag behöver nu. Kramar på er finisar!

Nej ni, jag tänkte faktiskt skriva lite innan jag far vidare. En vecka i tyskland med min systerdotter hos min syster, var bäst! Helt galet bra, vädret var verkligen på våran sida och allt var helt underbart!(Förutom min skadade hand) Sen åkte vi tåg genom Tyskland till Köpenhamn sen tåget till Malmö där min andra syster hämtade oss. Vi åkte till Karlshamn och var där i över två veckor. Det går inte beskriva min saknad när jag var där nere, saknade ALLT och ALLA! Nu är jag hemma igen men åker iväg i några dagar nu, kommer snart tillbaka. Men nu ska jag mobilblogga mer också. Tyvärr går det inte för mig att ladda upp bilder när jag mobilbloggar, men det går väl bra ändå. Hörs senare! XOXO

SAKNADEN efter min halva är obeskrivlig!

HEMMA BÄST!! Så skön säng jag har, insåg jag inatt. Så härligt att vara hemma men nu drar jag vidare, ha det gött! Vi hörs inom någon dag bara. PUSS

Ligger i sängen, kanske min sista natt i fina Karlshamn. Det har varit fantastiskt och den här tiden borta har verkligen varit bra för mig, något jag verkligen behövt. Känner att jag kommit närmare min fina syskonbarn, så glad över att vara moster till varenda kotte! Känner också att jag vet mer nu, vilka som saknar mig och hör av sig och vilka jag saknar. Varför jag valde att blogga nu var för 1 - jag kunde inte sova pga min hosta 2 - jag saknar min bästavän så GALET mycket! Har snart gått en månad sen jag såg henne sist, fyyyy! Längtar hem men ändå inte. Mår bra när jag är här, känner mig fri, inga krav, ingen stress eller press, bara få vara mig själv och göra vad jag vill. Men när jag kommer hem drar jag iväg på nya äventyr återigen, denna gång med röda korset! Ni får ha det så gott, kramar på er alla!