Ibland ville jag bara försvinna härifrån, till den plats där jag trivs som bäst och känner mig lyckligast i. Nu vill jag försvinna helt tiden, just till den platsen. Jag vill stanna där förevigt och komma tillbaka när jag vill, inte komma tillbaka för jag måste. Jag befinner mig där jag måste, för jag måste. Inte för att jag själv vill.

Jag vill ha ett leende för jag är glad, inte för jag känner mig tvingad till det. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för mig själv och mina tankar. Jag vill leva och uppleva äventyr på äventyr, det är precis så som jag är. Jag är den tjejen som haft drömmen att hoppa fallskärm i 5 år och sen gör det, hoppar fallskärm, jag är hon som åker till Alperna och klättra på sommaren, sitter 17 meter upp i luften och dinglar med benen, hon som planerar resor med äventyr i sig, inte resor som innebär att ligga på stranden hela dagen. Jag vill uppleva, jag vill äventyra! 

Men jag får lägga mina äventyr åt sidan tills jag mår 100 igen. Jag kommer aldrig sluta drömma och göra allt för att förverkliga mina drömmar. Men idag, nu, känns ingenting bra. Jag kämpar och kämpar. Men jag vill kunna bara få vara en stund...