Lära sig perioderna

Idag läste jag det bästa blogginlägget jag läst, någonsin. Mycket blev som en tankeställare för mig då jag känner igen mig i allt och mår så dåligt över det. 
 
Det har snart gått ett år sen jag sökte vård för depression men jag lyckas ännu inte hitta någon balans. Jag känner mig delad, förvirrad och ensam. Det känns jobbigt att säga att jag känner mig ensam när jag har ett otroligt stöd men den senaste tiden eller snarare sen början av året har jag stått i ett hörn och kollat på. Det är som om människor tror att antidepressiva medicinen ska göra mig "frisk" igen. Det får varken mig på bättre humör, gör mig gladare eller gör mig frisk. I denna stund känner jag att när jag sitter med hörlurar och musik (eller är ute och går med musik) är bättre medicin än alla piller.
 
Jag har känt mig bortglömd och jag vet inte hur jag ska hitta en balans för att bli bättre, för att vara glad, för att bli frisk. Det här är det jobbigaste jag gått igenom, ändå har jag varit med om värre. Det är det jobbigaste perioden i mitt liv och jag har aldrig någonsin känt mig så ensam och övergiven. Det en person som sträcker ut sin hand dagligen och ger mig allt stöd som man kan tänka sig, men ändå känner jag mig skyldig för jag vill inte avlasta allt på den.
 
Kallsvettas varje natt, ångest och oro. Det borde inte få vara en del av mig. Det känns som människor undviker mig för jag mår så här, kanske rättvist, kanske orättvist. Jag vill inte stå ensam här. Jag har ångest då jag börjar bli trött för jag vet att varje natt drömmer jag mardrömmar. Hjärtat slår, tårarna rinner, kroppen skakar, jag har ont i kropp och själ dagligen. 
 
Text från blogginlägget: "Sen är det bra att lära sig känna igen de olika perioderna, för det måste den som har sjukdomen också lära sig och ibland är det lättare för andra att se mönstren. Under depressionerna är det också viktigt med umgänge, så även om personen vill vara i fred ska man som anhörig absolut försöka hitta på saker. Knacka på och säg ”nu ska vi gå en promenad eller gå och ta en fika”. Bryt isoleringen, det är viktigast."
 
Man klarar sig inte ur en depression med en enda person som stöd. Det känns som det är fel på mig, att vara ledsen, nedstämd, sömnlös, ångestfylld, orolig, vilse och så vidare, listan är lång och listan är tragisk. Varje gång jag ska ut på en promenad kämpar jag, varje dag jag vaknar får jag ont i magen av oro. Det är en svängig väg tillbaka. Det är jobbigt när jag inte riktigt vågar prata ärligt, jag vågar inte säga de orden jag tänker eller känner för då känns det som om du tycker jag är galen.
 
Det känns som luften snart är ur mig, det finns ingen kraft kvar. Jag har ingen ork i kropp, själ, hjärta eller hjärna. Men jag fortsätter ändå att kämpa, jag vill inte visa mig svag men jag orkar inte visa mig stark. Jag vill stå på toppen, jag önskar jag når toppen en vacker dag igen.
 
 
 
Det var bara det jag vill säga.
 

Kommentarer
Postat av: Jennifer

Jag älskar dig!

2013-07-16 @ 15:55:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0