När jag träffade min läkare för lite mer än en vecka sen kunde vi båda enas om att depressionen är borta. Yay för det men ångesten har tagit över mitt liv känns det som nu. Istället för att vara ledsen, vilja isolera mig och må dåligt får jag istället ångest för exakt allt. Om jag sover ut till kl 10 (som idag) vaknar jag med ångest. Vad jag än gör så känns det som ångesten sitter i bakhuvudet. Och på grund av det känns det samtidigt som jag är helt ensam när det gäller att komma på hur jag ska ta mig ur det. Jag måste först och främst komma på vad som orskar ångesten. Vilket är det svåraste.. Det är nästan jobbigare än den värsta tiden med depressionen. Att veta att vad man än gör så känns det fel på något sätt, för att ens ångest styr livet.