Det här är min sanning II

När jag pratat mer och mer med Slampan har det visat sig att det är otroligt nyttigt. Vi har pratat och pratat, nästan varje dag. Om allt. Det är skönt att börja på ett nytt blad. Att kunna berätta vad som hänt under de åren vi inte pratat och diskutera, få råd och tips är så skönt. Speciellt från en person utifrån. Att ha orken att berätta om det psykiska och känna att en person varken trycker undan eller ignorerar hjälper mig så otroligt mycket. Ibland kan jag känna att jag borde hålla tillbaka, då gör jag det men då ber han mig berätta mer. Det är kanske det här jag har behövt. Någon att verkligen verkligen prata med. Igår sa han att jag borde göra det som gör mig glad och lycklig istället för att göra något som trycker ner mig och får mig att må mer psykiskt dåligt. Jag har bara kört, jag har varken tänkt på vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Igår satt jag och verkligen tänkte. Det är dags för en ändring, eller tusen. Jag klarar inte av att må psykiskt dåligt när jag känner att ingenting hjälper längre. Jag förstår fortfarande inte riktigt varför det kom som en bomb med depression och panikattacker. Jag vet inte om jag vill veta men jag vill få en lösning. Jag vill jobba på att bli bättre och jag sätter fortfarande inte mig själv i första hand. Jag tänker mer på hur andra ser mig, hur andra vill att jag ska vara, hur andra kommer må om jag gör si eller så. Varför? 
 
Jag vågar fortfarande inte tänka för mycket på något. Jag vågar inte ta en annan väg än den väg andra säger åt mig att ta. Jag känner verkligen inte igen mig. Jag vill komma ut ur detta, men jag säger det ofta och det kommer inte hända på en sekund. Jag måste jobba på allt. Så vart ska jag börja?! Hur ska jag börja?! Så många tankar. 
 
På torsdag ska jag på ett riktigt roligt möte som jag ser fram emot jätte mycket! Men så kommer tankarna - vad om hen tycker att jag inte ska göra det? För mig är det jätte jobbigt just nu, om jag får en blick eller en arg ton mot mig känns det som ett slag mot magen. Jag vet inte om jag mår sämre nu än vad jag gjorde för en månad sen, jag vet inte vad det är som pågår. Jag vet inte om jag borde byta medicin eller om det är något som jag ska förändra. Jag vill gråta mig till sömns varje natt. Jag vill inte prata med någon. Jag vill ingenting. Jag mår så psykiskt dåligt nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0