Det senaste året har jag inte gråtit när jag varit ledsen. Kanske därför jag gråtit nonstop i över ett dygn nu? Det är så mycket känslor. Förvirrad, övergiven, ensam, orolig, nervös, värdelös. Jag känner mig så tom. Men ändå så full. Full av tårar. Aldrig i hela mitt liv har jag gråtit så här mycket. Jag är så rädd. Jag vågar inte somna för jag vet inte vad jag kommer vakna till. Jag är hellre sömnlös och får tyngre och mörkare påsar under ögonen. På något sätt känns det som jag ligger här, gråter och straffar mig själv. Jag plågar mig själv. Tankarna blir för mycket och känslorna med. Vem ska jag vända mig till nu? Han var allt, han var den jag pratade med, han var min andra halva och den jag kände mig trygg med. När den personen inte vill vara med en längre. Vad gör man då? Jag vill inte hamna där jag var förut, i mitt mörka hål och min isolerade bubbla. Men jag har ingen ork nu. Jag känner mig så ensam. Jag kommer troligen ta farväl snart. Tårarna bara fortsätter rinna, händerna skakar och hjärtat slår fortare och fortare. Jag har ingen ork mer..
Känner mig så jäkla ensam just nu.. Känns som jag inte har någon att prata med.. Är så tom på tårar och det känns som någon har skjutit ett hål rakt igenom mig..
