Vid halv tre ringde min äldsta systers barn till mig och frågade om jag ville gå på bio, hoppade snabbt in i duschen, fixade mig på 1 sekund och en halvtimme senare var vi på bion. Vi såg Arthur och julklappsrushen. Det var så fin. När vi kom ut från bion skrek Albertina till, jag blev livrädd men insåg snabbt att hon skrek av glädje, snön föll i snabb fart, det har inte slutat än. Tackar Gud!

Nu känner jag mig tom. Ville bara skriva att min älskade Albertina och Svante är underbara. Och just nu behöver jag vila, kanske gråta, tänka, bara vara. Och så måste jag ut i stormen. Och förbereda mig inför veckan som kommer, som jag verkligen inte vill ha här. Fa-a-a-a-a-n.