Mobbning och räddningen

Nu ska jag öppna upp mig och vara snuskigt ärlig mot er. Den här nyheten upprör och berör mig så enormt mycket. Jag avskyr mobbning och jag vet hur många som säger samma sak men sen mobbar och fryser ut. Jag avskyr mobbning och jag står upp för det, jag vill hjälpa och visa att mobbning är INTE okej. Jag pratar med mina syskonbarn om mobbning, jag vill föra det vidare och få dem att inse saker de kanske inte gör på egen hand.

Det här inlägget kommer handla om mobbning. Det här inlägget kommer innehålla något som jag aldrig pratat med någon om. Inte ens mina närmaste. 

Jag trodde jag gick med en underbar klass i en felfri skola i grundskolan. Tills jag började 7an. Jag har aldrig mått så dåligt som jag mådde, gick varje dag med tunga steg till skolan, huvudet stirrade ner i marken, satt ensam på lektioner, på raster, gick inte och åt i matsalen, skolkade från idrotten, gick från klassrummet när man skulle jobba två och två. Jag har aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Det var det värsta skolåret man kan tänka sig. På skolavslutningen i 7an grät jag, lämnade tidigare och var krossade. Ville aldrig mer komma tillbaka och såg egentligen bara en utväg.
 
Skolan i sig är egentligen inte sån dålig skola men att ha en grund som man varje år en dag hyllar och sen ignorerar de elever som är utanför resten av året är fruktansvärt. Att inga lärare, s.k kamratstödjare, ingen gjorde något. Jag fick under min sista termin i sjuan höra ett rykte om mig själv av någon från en annan klass. Jag satt inlåst från 9 på morgonen till 3 på eftermiddag på en toalett och grät. Hur kunde någon säga något om mig? Hur kunde min bästa vän svika mig? Hur kunde min bästa vän stå med de andra, se ner på mig, kalla mig öknamn och säga något så falskt bakom min rygg? Jag var krossad av min egna vän. Sen vände sig alla emot mig. Alla jag hade gått i samma klass med sen förskolan. 

Men jag hade tur det året. För det året träffade jag en äkta vän som sen dess, sen 5 år sen har varit min bästa vän. Men om inte hon hade kommit in i mitt liv då tror jag att jag inte har varit vid liv idag. Jag har aldrig riktigt sagt hur mycket hon betyder för mig, men jag hoppas med hela mitt hjärta att hon vet det.

En vecka innan 8an skulle börja.. Jag hade ångest och var livrädd vad som skulle komma då skolan började. Min fina, älskade vän kom på med förslaget om att jag skulle byta skola. Vilkete jag bad min mamma om och vi kämpade stenhårt med att jag skulle komma till min bästa väns skola och hennes klass. Vilket var tur att jag gjorde! Jag har aldrig känt mig så välkommen och glad som första dagen i skolan i 8an. På Västerleden, skolan på andra sidan stan. Men jag gjorde vad som helst för att slippa Bergvreten, utfrysningen, mobbningen och mina före detta vänner där. Allt jag var med om kunde jag lägga bakom mig.

Jag komer in i min klass bra, fick många nya vänner, lärarna var roliga och skolan var precis det jag behövde. Min bästa vän och jag var sida vid sida varje dag i över två års tid, det var min räddning och det räddade verkligen hela mig och mitt liv. Om inte så vet jag inte vad. Jag är så tacksam över Jennifer och allt hon gjorde, gjort och gör för mig. Hon har alltid varit och kommer alltid vara min räddning. 

Men jag vet tyvärr att det är många som inte får någon räddning, inte hittar någon utväg och väljer istället att skada sig själva och ibland till och med ta livet av sig. Det är sorgligt och gör ont i hela mig. Jag önskar alla ni som går i skolan eller kan på något sätt hjälpa andra, gör det. Det betyder så mycket att få ett välkommande stöd i skolan, det betyder enormt att få ett hej på morgonen och ett hejdå på eftermiddagen. 

I Västerleden var jag även kamratstödjare och var så stolt och lycklig över det beslutet. Många tror att vi som var det inte gjorde någonting, men jag som en gång var på utsidan vet hur mycket en bra kamratstödjare kan betyda. Så räck ut en hand till de som är utanför, de som blir utfrysna och de som mobbas.

Jag har en gång varit där och jag vet hur ont det gör. Det går inte att beskriva känslan när man kommer i en korridor och ser alla blickar, ingen som pratar med en, ingen som vänder sig mot en utan alla som vänder sig bort. Det gör ont. Det känns. Det måste få ett slut. 

Jag älskar min bästa vän, hon har räddat mig och hela min värld. Jag är obeskrivligt tacksam för allt och jag kommer alltid göra allt för henne. 

Men dom som en gång var mina vänner, mina klasskamrater på min andra skola, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna se dom i ögonen igen. Det är så fruktansvärt. Och det värsta är när man får "jag visste inte att du kände så" eller "jag visste inte att det var så". Ni visste inte för det var ni som gjorde det. Ni visste inget för ni ville inte veta. Jag skäms över den skolan och över de jag fick möta varje dag. 

Men. MEN, ett stort MEN. (som jag sagt flera gånger och jag kan fortsätta) Om det kommer en räddning, som min bästa vän Jennifer, det räddar hela ens liv, själ och värld. Hela mitt hjärta går ut till henne. När jag tänker på allt hon gjort för mig rinner tårarna. Sån fin vän. Mitt ljus. Min sol. MIN bästa vän!

Jag lovar er, det finns en räddning. Det finns flera men det är inte många som vågar. VÅGA.



Mardröm

Det jag aldrig ens skulle kunna tänka tanken om att det skulle hända, har hänt. Att det ens händer är overkligt. Du är en riktigt kämpe och har alla runt om dig hela tiden. Det känns som jag lever i en mardröm och inget är någonsin säkert. Jävla liv. Allt förändras på en sekund, världen stannar och allt blir upp och ner. Du klarar allt, du kämpar och ger inte upp, det vet jag. 

När du inte orkar mer så ska jag orka för dig, jag ska göra allt jag kan för att få dig bra igen. Stay strong min finaste syster! Jag vet inte vad jag gör annars. Jag ska göra allt för dig!! Klara dig ur det här nu. Jag finns vid din sida, dag och natt.







Tår efter tår

Det handlar inte bara om vad jag säger. Jag kan hur lätt som helst säga att jag mår bra, men jag mår inte bra. Det handlar inte bara om att vara ledsen, det händlar mer om tankarna jag själv inte kan kontrollera över. Jag vill isolera mig från resten av världen, bara ligga ner under ett täcke och bara ligga där. Allt jag gör är fel och vad jag än försöker med lyckas jag inte. Jag kan inte andas, tårarna rinner ner från min kind, hela min kropp skakar, oron och ångesten smyger sig på. Allt runt omkring mig tror men ingen vet. Känslan om att vara värdelös, dum i huvudet, korkad, jobbig, irriterande och att ingen bryr sig. Jag känner att det inte finns någon, allt är mörkt och jobbigt. Det är som ett rep runt din hals som bara blir tightare och tightare. Fejk, allt jag gör när andra är runt om är fejk. Fejkleenden, fejkskratt, fejkliv. Jag kan säga att jag bara är trött och går därifrån, när jag känner att jag inte vill någonting annat än bara försvinna. Försvinna bort från allt, verkligen allt. Ingen vill må så här, tro mig. Det är jobbigt och mörkt. 

Fråga frågan, hur mår du. Svaret blir bra. Det har alltid varit bra för jag har alltid varit glad, positiv och mår bra. Men det kanske inte är så nu. Men vad gör det när jag inte berättar. Men jag känner att jag orkar inte, jag är inte självisk. Jag kan inte skicka iväg ett sms, ett meddelande på Facebook eller ringa ett samtal och säga "jag mår skit, jag mår riktigt dåligt på riktigt, jag klarar inte av det här längre". Jag är inte så, jag gör inte det. Jag låtsas som om ingenting är fel, inget stör mig, jag är orädd, jag är odödlig. Men jag önska att iallafall en enda person i mitt liv kunde ta mig, prata med mig, lyssna på mig, finnas där. Jag önska åtminstone en enda person ska se igenom mina lögner om att jag mår bra och är glad och att allt är som vanligt. 

För hur enkelt är det då inte att säga att jag klarar mig bra trots depression. Men sanning är att jag gör inte det. Jag orkar inte med mig själv och jag orkar inte med någonting egentligen. Jag faller bit för bit. Och jag känner att jag vill ha någon där för mig då, utan att jag ska behöva be om det. Ingen vet vad som sker när de har gått, när jag ligger på natten, sömnlös och tårarna bara rinner. Ingen vet vad som går genom mitt huvud när jag sitter där ensam. Jag vill skrika så högt jag kan, jag vill gråta tills ögonen gör ont, jag vill ingenting men ändå någonting. Ingen vet ju vad för tankar jag tänker, vad för känslor jag känner. Men det är inte deras fel, det vet ju inte. Det är mitt fel. Och när de inte vet någonting så säger de att jag klarar mig bra, det har blivit mycket bättre, du är snart bra igen, det får alla att känna sig bättre. Förutom jag. Jag som vet sanningen. Men det är mitt fel.

När mörkret faller, nej. Mörker faller inte längre, för det är mörkt för mig exakt hela tiden. Stanna upp ett tag, när frågade du mig sist hur jag mår, hur det känns, om du kan göra något. Om du var i min situation, jag skulle inte tveka en sekund på att komma till dig. Det jag saknar mest, jag vill kunna sms någon, när som helst på dygnet och få svar. Jag vill veta att det finns iallafall någon där då jag behöver dig. Jag begär ingenting från någon eftersom jag inte bestämmer över dem. Jag vill bara dela med mig, eftersom jag känner att ingen förstår men jag vill att ni ska veta. 

Panikattacker, ångest, allt på en och samma gång. Vill du att jag ska säga att jag mår bra? Vill du att jag ska säga att det kommer bli okej? Isåfall är det en lögn. För jag vet ingenting. Jag vill försvinna långt ifrån där jag är. Jag vill försvinna från mig själv. 

Sömnlösa nätter, jag vill inte ta piller för att få hjälp. Det är så tomt inom mig, men ändå så känner jag allt jag aldrig velat känna. Det gör så ont inom, allt gör ont och jag känner ingen som helst lycka. Vilket gör så ont inom eftersom jag vet att jag borde vara lycklig. Jag borde det, jag borde si och jag borde så. "Du borde bli bättre snart." det sätter all press och stress på mig. Hur mycket ska jag orka?

Jag orkar inte kämpa och vara stark längre. Har inte orkat vara det på länge. Jag försvinner sakta bort från mig själv och från världen. På ett sätt hoppas jag att du öppnar ögonen och inser vad som händer. Ställ dig och och visa dig. Tänker efter vad du själv kan göra. Jag behöver det. Jag behöver dig.

Over and out. Jag orkar inte. Jag orkar inget. Nu vet ni, nu vet du.






























DU är vem som helst, du är du, du är den som läser detta nu.


Och illa omtyckt

Jag känner att jag inte räcker till. Jag känner att jag inte duger. Jag känner bara negativt just nu. Jag sjunker djupt. Den person jag vill få lyckligast, känns det som jag förstör för. Det känns som jag är en stor klump som bara är ivägen. Jag känner att jag inte når dit jag vill nå. Jag står på tå och sträcker mig upp men når ändå inte. Jag vill att du ska kolla på mig och se en person du blir så lycklig av att du inte vill göra något annat. Men även om du säger det imorgon så känns det inte så, inte för mig. Jag känner mig som ett mörkt moln. Som bara blir mörkare. Och mörkare. Det var länge sen jag kände att jag verkligen inte räckte till, det var länge sen jag kände så här. Kanske är det sjukdomen som talar, eller så är det känslorna jag känner som kommer fram som en ärlig bomb. Vad det än är, känner jag att jag inte duger som jag är nu. Inte för dig, inte för någon. Du kan säga att jag duger, jag säger okej. Men innerst inne är jag tom, mörk och tycker inte om mig själv alls. Jag vill räcka till, åtminstone för dig. Jag vill få dig lycklig, så alla märker det. Jag vill få dig lite lycklig och glad som de andra får dig. Jag vill vara lyckan i ditt liv.

Ja, om jag ska vara ärlig. Jag känner mig värdelös.


Älska rätt

You wanna lose weight? Stop eating, fatty!
You wanna make money? Work your ass off, lazy!
You wanna be happy? Find someone you like and never let him go.


It's something like that..

It's not who you wanna spend Friday night with.
It's who you wanna spend all day Saturday with.


Jag är fast

Ibland ville jag bara försvinna härifrån, till den plats där jag trivs som bäst och känner mig lyckligast i. Nu vill jag försvinna helt tiden, just till den platsen. Jag vill stanna där förevigt och komma tillbaka när jag vill, inte komma tillbaka för jag måste. Jag befinner mig där jag måste, för jag måste. Inte för att jag själv vill.

Jag vill ha ett leende för jag är glad, inte för jag känner mig tvingad till det. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för mig själv och mina tankar. Jag vill leva och uppleva äventyr på äventyr, det är precis så som jag är. Jag är den tjejen som haft drömmen att hoppa fallskärm i 5 år och sen gör det, hoppar fallskärm, jag är hon som åker till Alperna och klättra på sommaren, sitter 17 meter upp i luften och dinglar med benen, hon som planerar resor med äventyr i sig, inte resor som innebär att ligga på stranden hela dagen. Jag vill uppleva, jag vill äventyra! 

Men jag får lägga mina äventyr åt sidan tills jag mår 100 igen. Jag kommer aldrig sluta drömma och göra allt för att förverkliga mina drömmar. Men idag, nu, känns ingenting bra. Jag kämpar och kämpar. Men jag vill kunna bara få vara en stund...


Mycket

Jag har så mycket att visa, så mycket att skriva och så mycket att dela med mig. Men nu är det så här imorgon kommer jag lämna tillbaka böcker och vara med klassen, på fredag är det student, lördag vilodag, söndag dansdag, måndag och tisdag jobbar jag och på onsdag åker jag till Tyskland sen vidare till Karlshamn i några veckor. Kommer vara borta rätt länge faktiskt. MEN jag behöver verkligen det. Satt igår och tänkte hur jobbigt och tråkigt det ska vara för mig men jag känner faktiskt att det är något jag verkligen behöver - att komma bort. Jag har varit helt förstörd så länge så lite rehab i ca en månad ska nog sätta fart på krafterna igen. Tror ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår och har mått. Nu är det nog och nu ska jag må bra igen. Va fan, tar ju studenten på fredag till och börja med! Och ingenting kan beskriva min glädje över det och min lycka och kärlek till ALLA som jag delar den dagen med, från min klass till min familj. Och min familj, åh älskade er! Från en 85 åring till en två månaders bebbe, jag älskar er alla! PUSS.


Idag är jag starkare än dom

Nu börjar jag bli trött på allting, verkligen allt. Allt som händer nu, allt som aldrig förändrats, det tar på mina krafter jag hade en gång i tiden. En gång för länge sen kände jag att gymnasiet skulle vara den lyckligaste tiden i mitt liv, att vara glad över att ta studenten, känna mig trygg i mitt eget hem, kunna få vara mig själv, leva ut mina drömmar och stå på mina egna ben. Men nu känner jag ingenting. Jag är trött, sliten och svag. Varför ska just jag behöva känna så här när jag har så mycket som behövs göras och fixas. Jag kommer idag en dag jag kände att jag var så stark och skulle klara allt och aldrig behöva ge upp, nu står jag ensam och mår så dåligt att jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Idag vill jag vara stark, idag behöver jag vara stark, men istället faller jag handlöst mot marken och allting krossas.

When love is hard

Igår kväll/natt satt jag uppe allt för länge. Igår kväll/natt fick jag en bomb släppt på mig. Och sen dess har jag tänkt på hur jag ska hantera det. Det var en bomb jag absolut inte förväntade mig. Jag vet inte vem jag kan pratat med detta om och om jag kan prata med någon som förstår. Sitter i en jäklig jobbig situation just nu och har ingen aning om vad jag ska göra, när jag måste bestämma, hur jag ska bestämma mig, och så vidare.. Så nu har jag förutom 1000 saker i plugget måste jag klura ut detta. I slutet hoppas jag ändå att det kommer bli bra och att jag kan bestämma vad jag verkligen vill. 










Haters gonna hate

Just nu är allting skit. Människor är falska och sårar. SÅ TRÖTT PÅ DET HÄR NU.

Stänger in mig under långhelgen med plugg inför flera spanska prov och massa träning. Nu jävlar.

Känslan

Tjejer(kanske någon kille där ute också?)!! Hur härligt och skönt är det inte med nyrakade ben som är insmorda(?) ben! Älskar det. Mysmys!


Frozen in time

Just say goodbye, look in my eyes
So that I always will remember
Frozen in time, always be mine
Baby boy you’ll be young forever
I’ll be over here, you’ll be over there
I’ma shed a tear but I really don’t care
Frozen in time, always be mine
Baby boy you’ll be young forever


Put some effort into it


Black and white

If you can't handle my worst, you ain't getting my best.

Mår dåligt.

Every new beginning comes from some other beginning's end


Love the way you lie

Du fångar min uppmärksamhet, men inte på det sättet jag önskade.
Ärlighet, äkta känslor, har du hört talas om det?

Känner inte hat så ofta men...


Taggad för slutspel

Trots förlust så är humöret på topp för AIK möter Luleå i slutspelet. Och jag hoppas verkligen att det blir bra! Men för att göra bloggen lite mindre sport-/AIK-/slutspelssnack så ville jag bara avsluta med att säga detta.

Nu har jag kollat på dh, druckit lite för mycket Loka för mitt eget bästa och bråkat med Elvis(ja, jag bråkar med en katt) så dags för mig att sussa. Natti på er!



Freak


En lycklig gnagare ser sjukt fram emot slutspel, sista säsongen på Råsunda men taggar inför kvällens match.


Tidigare inlägg
RSS 2.0