Nu ska jag öppna upp mig och vara snuskigt ärlig mot er. Den här nyheten upprör och berör mig så enormt mycket. Jag avskyr mobbning och jag vet hur många som säger samma sak men sen mobbar och fryser ut. Jag avskyr mobbning och jag står upp för det, jag vill hjälpa och visa att mobbning är INTE okej. Jag pratar med mina syskonbarn om mobbning, jag vill föra det vidare och få dem att inse saker de kanske inte gör på egen hand.

Det här inlägget kommer handla om mobbning. Det här inlägget kommer innehålla något som jag aldrig pratat med någon om. Inte ens mina närmaste. 

Jag trodde jag gick med en underbar klass i en felfri skola i grundskolan. Tills jag började 7an. Jag har aldrig mått så dåligt som jag mådde, gick varje dag med tunga steg till skolan, huvudet stirrade ner i marken, satt ensam på lektioner, på raster, gick inte och åt i matsalen, skolkade från idrotten, gick från klassrummet när man skulle jobba två och två. Jag har aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Det var det värsta skolåret man kan tänka sig. På skolavslutningen i 7an grät jag, lämnade tidigare och var krossade. Ville aldrig mer komma tillbaka och såg egentligen bara en utväg.

 

Skolan i sig är egentligen inte sån dålig skola men att ha en grund som man varje år en dag hyllar och sen ignorerar de elever som är utanför resten av året är fruktansvärt. Att inga lärare, s.k kamratstödjare, ingen gjorde något. Jag fick under min sista termin i sjuan höra ett rykte om mig själv av någon från en annan klass. Jag satt inlåst från 9 på morgonen till 3 på eftermiddag på en toalett och grät. Hur kunde någon säga något om mig? Hur kunde min bästa vän svika mig? Hur kunde min bästa vän stå med de andra, se ner på mig, kalla mig öknamn och säga något så falskt bakom min rygg? Jag var krossad av min egna vän. Sen vände sig alla emot mig. Alla jag hade gått i samma klass med sen förskolan. 

Men jag hade tur det året. För det året träffade jag en äkta vän som sen dess, sen 5 år sen har varit min bästa vän. Men om inte hon hade kommit in i mitt liv då tror jag att jag inte har varit vid liv idag. Jag har aldrig riktigt sagt hur mycket hon betyder för mig, men jag hoppas med hela mitt hjärta att hon vet det.

En vecka innan 8an skulle börja.. Jag hade ångest och var livrädd vad som skulle komma då skolan började. Min fina, älskade vän kom på med förslaget om att jag skulle byta skola. Vilkete jag bad min mamma om och vi kämpade stenhårt med att jag skulle komma till min bästa väns skola och hennes klass. Vilket var tur att jag gjorde! Jag har aldrig känt mig så välkommen och glad som första dagen i skolan i 8an. På Västerleden, skolan på andra sidan stan. Men jag gjorde vad som helst för att slippa Bergvreten, utfrysningen, mobbningen och mina före detta vänner där. Allt jag var med om kunde jag lägga bakom mig.

Jag komer in i min klass bra, fick många nya vänner, lärarna var roliga och skolan var precis det jag behövde. Min bästa vän och jag var sida vid sida varje dag i över två års tid, det var min räddning och det räddade verkligen hela mig och mitt liv. Om inte så vet jag inte vad. Jag är så tacksam över Jennifer och allt hon gjorde, gjort och gör för mig. Hon har alltid varit och kommer alltid vara min räddning. 

Men jag vet tyvärr att det är många som inte får någon räddning, inte hittar någon utväg och väljer istället att skada sig själva och ibland till och med ta livet av sig. Det är sorgligt och gör ont i hela mig. Jag önskar alla ni som går i skolan eller kan på något sätt hjälpa andra, gör det. Det betyder så mycket att få ett välkommande stöd i skolan, det betyder enormt att få ett hej på morgonen och ett hejdå på eftermiddagen. 

I Västerleden var jag även kamratstödjare och var så stolt och lycklig över det beslutet. Många tror att vi som var det inte gjorde någonting, men jag som en gång var på utsidan vet hur mycket en bra kamratstödjare kan betyda. Så räck ut en hand till de som är utanför, de som blir utfrysna och de som mobbas.

Jag har en gång varit där och jag vet hur ont det gör. Det går inte att beskriva känslan när man kommer i en korridor och ser alla blickar, ingen som pratar med en, ingen som vänder sig mot en utan alla som vänder sig bort. Det gör ont. Det känns. Det måste få ett slut. 

Jag älskar min bästa vän, hon har räddat mig och hela min värld. Jag är obeskrivligt tacksam för allt och jag kommer alltid göra allt för henne. 

Men dom som en gång var mina vänner, mina klasskamrater på min andra skola, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna se dom i ögonen igen. Det är så fruktansvärt. Och det värsta är när man får "jag visste inte att du kände så" eller "jag visste inte att det var så". Ni visste inte för det var ni som gjorde det. Ni visste inget för ni ville inte veta. Jag skäms över den skolan och över de jag fick möta varje dag. 

Men. MEN, ett stort MEN. (som jag sagt flera gånger och jag kan fortsätta) Om det kommer en räddning, som min bästa vän Jennifer, det räddar hela ens liv, själ och värld. Hela mitt hjärta går ut till henne. När jag tänker på allt hon gjort för mig rinner tårarna. Sån fin vän. Mitt ljus. Min sol. MIN bästa vän!

Jag lovar er, det finns en räddning. Det finns flera men det är inte många som vågar. VÅGA.