Här får ni en stor del av min "Första gången", jag valde att inte använda rubriken Första gången, tyckte inte det passade in. Bara så ni vet!

Det var som magi. Du stod där, framför mig, med ett leende på läpparna, glimten i ögat och blicken som fastnade på mig. Jag log ett försiktigt leende tillbaka. Det kändes som det var meningen att det skulle vara vi. Det kändes som någon hade planerat vårt möte med varandra. Jag förstod att du såg något inom mig som ingen annan såg. Du gav mig en blick som gjorde mig förvirrad. Det var en retande känsla som jag kände, varför kunde vi inte ta varandras händer och bara springa från alltihop? Rymma tillsammans som i vilken kärleksfilm som helst.
Jag ville röra dig, men det kändes förbjudet på något sätt. Det var som gnistor och kemi mellan oss två, ingen kunde uppfatta något annat. Vi närmade oss varandra men det var fortfarande ett avstånd.  Ett avstånd som inte gick att se med blotta ögat, utan ett avstånd som du och jag kände, bara vi.

Medvind, motvind, trots allting mellan oss så stod vi bredvid varandra, älskade varandra och kände vår kärlek. Vår starka kärlek som gav oss kraften att gå upp på morgonen, strunta i all ångest och lägga våra problem i en resväska och skicka iväg, långt bort.
Magin finns kvar, blickarna som gör mig knäsvag, leendet som gör mig generad och glimten som fick mig att falla, alla våra kännetecken på att det är vår kärlek. Alla kännetecken på att du älskar mig, alla kännetecken på att jag älskar dig.