Man inser saker, lägger märke till det jag inte brukar, när jag mår så här. Positivt OCH negativt. Men en sak är säker och det är att mitt minne har försämrats extremt, jag glömmer världens enklaste grejer och kommer inte ihåg saker jag ska berätta. Helt galet. Sen sömnen och mat går inte, inte alls. Ett par tårar per dag blir det, omedvetet och ibland medvetet. Det som måste göras är att kämpa och kämpa men det enda jag gjort de senaste åren är att kämpa. Jag vill bara kunna falla, se att någon/några tar emot mig och kämpar med mig. Så jag slipper kämpa ensam genom det här.