Jag kommer ihåg att jag var så arg på mamma imorse när hon väckte mig, för då visste jag att jag inte hade drömt allt. Jävla skit. Jag kommer ihåg att jag skrek "låt mig vara, jag vill inte, jag klarar inte det här", sen kom jag ner och sa "förlåt, drömde". Men hur ska man orka när jag vet att Bea är där hon är? Så orättvist. Kämpa gummsan, jag finns vid din sida hela tiden! 

Och ni som fortfarande envisas med att gå runt och fråga andra vad som pågår - jag. Fråga mig. Jag tar inte illa upp och jag vill hellre att folk frågar mig än andra. Jag får reda på att personer frågar andra och det gör mig mer ledsen. 

Kämpa nu hjärtat, du klarar allt! Jag vet det.